Petras

Har nu fått tillbaka tentan och är så nöjd över mitt fina C, det var jag värd. Sen nu i veckan har jag haft tre fullspäckade dagar med mina sista lektioner och seminarier för denna termin. Nu sitter jag här i soffan på dagen jag skulle jobbat och varit på terapin och känner mig som en zombie. Sjukdomen har brutit ut och kroppen hänger inte riktigt med, känns som feber fast inte varm, konstig känsla. Har alltså ingen anledning att vara tillbaka på universitetet om jag inte bestämmer mig för att plugga där i höst också. Ska dock lämna in två hemtentor de kommande veckorna och vågar nog inte posta in dom så åker nog dit bara därför. Idag blir det dock inte så mycket plugg gjort eftersom hjärnan är okontrollerbar.

Vackra tulpaner i min rabatt. Redigerade.

Förra helgen mådde jag bra tre dagar i rad och hade den roligaste helgen på jag vet inte hur länge. Var fylld av eufori och kände att jag verkligen vill kunna må så bra resten av mitt liv. I veckan har det varit sämre och katastrof några tillfälllen men jag känner ändå att jag kommer frammåt. Dock har jag inte lyckats gå upp något i vikt alls utan istället tappat nästan ett kilo till sen jag vägde mig sist. Måste alltså ringa till läkaren i veckan och se till att få mina värden kollade och se om jag måste äta något tillskott. Sömnen är dessutom obefintlig. Jag sover minst åtta timmar per natt, oftast mer, men sover aldrig djupt. Måste komma ur den svackan för blir så utsliten utan riktig sömn. Idag har det iallafall varit en bra dag. Har fotograferat för en väns räkning, hängt på stan, pluggat och ätit middag hos mami. Har krävts mycket kraft i att hålla sig helt närvarande i situationen och känna allt jag känt men det har gått. Jobbar vidare med mig själv.

iPod bild överst och systemkamera nedan. Redigerat ljus och ton.

Mitt underbara rosafärgade hår i nyfärgat och sedan urtvättat.
Behöver nu färga om. Funderar på korall eller turkost.

Har mått bra två dagar i rad nu, kanske blir tre om idag fortsätter i samma spår. Inom definitionen bra finns det stort utrymme för smärta och ångest, men det tar inte över. Har alltså kunnat göra allt jag velat göra utan att behöva kämpa för att överleva under tiden. Minns inte när jag senast mådde bra två dagar i rad. Det är nog flera månader sen. Hoppas det är ett tecken på att det börjar gå åt rätt håll nu äntligen. Helgen har hittills bestått av musikal med vinkväll och målardag med mysigt kvällsprat, om allt går vägen ikväll är det skiva med tillhörande förfest med fina människor. Om det går bra så har jag för första gången på länge även varit ute och flängt en hel helg. Mycket saker jag övervinner just nu. Känner mig stärkt från insidan.

Trodde jag skulle vilja skriva av mig mer än vad jag gör. Behovet uppstår bara ibland, annars grottar jag ner mig i stunden och analyserar. Har hänt mycket sen jag dokumenterade mina känslor. Vi har rivit och försökt skrapa bort varje uns av obehag från lägenheten. Den ser nu alltså ännu värre ut eftersom det är en byggplats. Fast troligvis har vi fått golv i halva lägenheten idag och då är det någorlunda fräscht igen. Har valt tapeter, fått flyttstädat, flyttat runt möblerna hundra gånger och stöttat mamma. Det är lägenhetsfronten det. Mycket känslor inblandat där också, men desto mer känslor och ångest pga kroppen.

Min kropp är ett slagfält. Varenda jävla dag är det något fel som ska krigas mot. Som vanligt som ni vet. Känner att terapin hjälper men är fortfarande nere i en mörk grop. Når inte upp till kanten för att häva mig upp än. Igår var en fruktansvärd kväll när jag var helt tom på allt efter att magen fick frispel och jag hade så hög ångest i en timme att jag ville dö. Efter den timmen planade ångesten långsamt ut till ett stadie där jag orkar leva men inte orkar röra mig. Fick i mig vätska och lyckades ta mig till sängen och somnade direkt av utmattning. Noll energi kvar i min lilla kropp. Jag säger lilla, för tyvärr har jag tappat fem kilo på tre månader. Är så arg och ledsen på att min kropp inte tar vara på det jag ger den. Måste bli bättre på att äta, vilket innebär att mina kropp måste låta mig må bra så jag kan äta. Vägrar att gå ner i vikt och bli till ingenting. Tänker kämpa.

Nu känns det inte lika okej alls. Har inte gråtit på länge nu, minns inte ens när det var senast. Men när papi frågar hur jag mår och jag svarar helt okej och jag hör hur hans röst spricker när han fortsätter prata gör det så ont. Tårarna bara rinner långsamt ner för mina kinder. Trodde jag tagit in det mesta och var färdiggråten för ett tag. Att höra någon som alltid visar sig stark och bara gråter när någon närstående dör vara nära på att brista skär i hjärtat. Det jobbigaste i den här stunden är att jag inte orkar ta hand om någon annan än mig själv. Känner mig otillräcklig men vet att om jag ger andra mer tid än mig själv kommer jag förlora all livsglädje. Kommer då inte ens bry mig om att min familj faller isär och att mina närmsta mår dåligt. Utan då kommer det handla om att överleva varje timme.

Gårdagen gick relativit smärtfritt och vi var färdiga redan vid fyra. Ingen idé att packa upp något innan golvet är nylagt. Konstig känsla nu att mamma inte längre bor i huset. Kommer nog glömma bort det och undra när hon kommer hem från jobbet och sen inse att hon inte gör det. Bara att försöka ta dagarna som dom kommer och vänja sig långsamt vid att det är förändrat nu. Kroppen fortsätter att bråka med mig och jag är så trött på den att jag funderar på att byta ut hela insidan. Skulle vara så jäkla skönt att bara byta ut allt och få nya organ så man kan fungera som en normal människa.

Jag överlevde tentan utan överdriven förhöjd ångestnivå vilket var underbart. Kändes bra hela tiden även om jag var osäker vad jag skulle svara. Hur får man in all sin kunskap om ett område på en sida. Jag vet inte om jag lyckades eller inte. Kändes otroligt nog bra på alla frågor utom en som jag ville strunta i totalt, men självklart var den en av de två obligatoriska. Var väldigt nöjd direkt efter tentan, men nu några dagar i efterhand känner jag mig inte alls så jäkla bäst som jag kände när jag klev ut från salen. Skrev i cirkus 2,5 timme och hann då även åka till terapin och vara där i en timme så det var skönt. Den ångestladdade dagen övergick till en mental vinst.

Min kropp har nu varit som ett stort fält där det förs ett krig. Smärtan var outhärdlig. Illamåendet tog över allt. Panikångestattacken slog till med full kraft. Börjar nu känna min lite som en människa igen efter flera timmars kamp med min egna kropp. Vet inte om jag ätit något totalt fel eller om det är stressen och nervositeten över tentan imorn. Känslorna ikväll har gått från irriterad till ledsen, besviken, arg och fullkomligt rasande. Känner mig så liten när jag inte kan styra mitt mående. Om jag mår såhär innan eller under tentan kommer allt kämpande jag gjort senaste dagarna vara helt bortkastat. Kan inte prestera något när kroppen skriker. Vill verkligen klara tentan imorn och slippa få panikångest och tro att jag ska dö. Allt jag kan göra är att tänka positivt och hoppas på det bästa. Jag är värd att få skriva tentan. Om jag misslyckas vill jag att det ska vara för att jag inte kan svaren på frågorna, inte för att min kropp sviker mig.