när du nu under sommaren har ringt,
bara för att prata och fördriva tiden, har jag blivit glad.
det kändes som att vi kom närmare varandra igen,
som om allt var som förut, när inget kom emellan.
nu känns det helt hopplöst igen,
vet inte ens varför du ringer till mig för att prata,
när du uppenbarligen inte ens kan försöka övertyga dem.
mitt hjärta delar sig i två, och jag tror inte jag orkar längre.
nu är det andra gången ni alla gör så mot mig.
och nu försöker jag bjuda in mig själv och allt vi stått för,
och då skiter du fullständigt i mig.
du behöver någon att prata med ibland,
men när jag behöver någon finns du inte där längre.

jag behöver min älskling här som stöd när resten faller sönder.