Varför faller allt så snabbt när det börjar falla ?
kan det inte bara falla lite i taget så man kan vänja sig,
klarar inte av att må så mentalt dåligt,
då slutar de fysiska att fungera också, och mår bara ännu sämre.

Det värsta är verkligen hur hon ser på mig,
jag tycker vi har en bra relation,
jag har inga problem att prata med henne i två timmar,
helt ensamma i köket samtidigt som vi kedjeröker.
känns bara så jävla trist när jag trodde vi hade skapat en relation,
och hon tycker bara att jag är otrevlig och inte sällskaplig.
efter att vi snacka om det förra gången har jag verkligen gått in för det,
att vara med alla er och umgås mycket med henne speciellt,
du verkar alltid ha varit glad och vi har pratat tills det inte finns mer att säga.
jag har ju tillomed pratat med mina vänner om hur glad jag är,
för att vi kan sitta och bara snacka helt normalt som om vi var vänninor,
och så får man tillbaka att man är otrevlig.

Känns som att det inte fanns något mer botten tidigare idag,
men det fanns det visst.
om nio timmar sitter Baby C på planet till polen,
och är borta en jul till, en födelsedag till.
samma sak varje år, alltid borta när det händer något.
för tolv timmar sen skulle du stanna hemma i sverige,
men nej du var tvungen att ändra dig igen.

Kan jag inte bara få känna mig älskad av hela familjen ?
Det gör så ont när man verkligen tror att man har något,
som tydligen inte alls finns.
Det värsta är att jag inte kan försöka mer,
tror inte jag orkar,
jag kan inte vara där för att vara snäll och trevlig mot henne,
inte hela tiden,
jag är inte där för att umgås med henne utan med C

Vad gör man, när man inte längre accepteras ?
Vad gör man.