idag har jag varit tillsammans i ett år med min fästman, känns jäkla bra ! men den 3 augusti går han in i lumpen, känns jobbigt men bra. jag kan fokusera på skolan och han blir stark och får lite disiplin :) men kommer sakna honom massvis ! när han åker har vi ju bara känt varandra i två år, kommer kännas konstigt att inte bara kunna ringa och prata nör jag vill. han kan ju vara ute i skogen i en vecka och inte ha någon kontakt med omvärlden.

dessutom är det 14 timmar kvar tills det är ett år sen min farmor dog, jag minns hur jag hörde telefonen ringa även fast jag stod i duschen och jag visste redan då att det var farfar. hade gråtit ett bra tag innan pappa stoppade in huvudet i badrummet och sa att allt var över. att hon slapp ta alla mediciner mot cancern nu. hon har det bättre nu än innan iallafall.. det kändes väldigt konstigt det sista året då du bara krympte och krympte och inte kunde äta något, cancer överallt i kroppen, ingenting fick stanna kvar i kroppen. du tynade bort framför mina ögon och ofta ville jag inte ens se dig för att slippa känna smärtan, och nästa sekund ville jag bara sitta och hålla om dig innan det var för sent. jag minns hur det kändes när ni sa att hon hade cancer igen, och jag hade inte ens fått veta det första gången, jag minns hur det kändes i duschen när jag hörde telefonen, jag minns när jag satt där längst fram i kyrkan och varken kunde andas eller se något, gråten tog över allt annat. det är länge sen nu men minnena är lika starka som om det var igår. tiden går fort men saknaden kommer aldrig försvinna. känns ungefär som min bror hette på msn precis efter allt,

"jag kommer sakna din sylt och dina kakor, men framförallt dig."