jag känner mig tom, jag känner mig ensam,
vill inte höra av mig för att få stöd av min älskling,
för ikväll ska han ha roligt och umgås med alla,
det är hans sista bal och han förtjänar att ha roligt.
men det tynger inom mig, känns som att allt upprepas.
först all denna alkohol, du var som en alkoholist,
sedan ryckte du upp dig efter alla dessa år,
du drack mycket mindre och inte vid stora fester.
jag var stolt över dig.
sedan pajade ena stämbandet och du blev deprimerad,
alkoholen kom flödande, du är säkert fast igen.
sen så ramlar du för hundrade gången i ditt liv,
på dina rangliga ben med noll kontroll efter alkohol.
som vanligt antog hon att det inte var någon fara som vanligt,
men sen åkte ni in till karolinska och läkarna var oroliga.
vi vet att du svamlar, men dem tyckte det var lite för mycket,
då hittade de en hjärnblödning.
nu kommer du bli ännu mer deprimerad och inte kunna stå emot.
jag vill inte att du dricker, för varje gång du ramlar förstörs något,
något inom mig går sönder bit för bit.
det gör ont i hela kroppen och tårarna bara forsar,
för snart vet jag att det är över,
snart kommer du ha ramlat för sista gången, och då finns inget.
du står mig närmast av dem alla, och jag har redan förlorat en.
det är fortfarande bara lite mer en ett år sedan det hände,
och jag tror inte jag klarar av om det händer så snabbt.
så snälla, drick inget mer och ramla inte!
jag vill att du finns kvar längre, och ser mig ta studenten,
och ser mig gå ut från en högre utbildning,
för jag vill att du ska vara stolt över mig.
jag vill att du finns kvar hos oss några år till.
jag önskar bara att du vinner kampen inom dig själv,
och släpper alkoholen för våran skull.
det värsta är att jag inte ens får åka för att träffa dig,
det kommer bli för känslomässigt,
du kommer gå sönder av sorg om vi kommer,
eller om bara jag kommer,
jag hoppas bara allt är slut nu,
men det trodde jag att det var förra gången du ramla ordentligt,
men nu ber jag fan till gud att det är sista gången!

jag älskar dig.