skönt att man har skolan lugn iallafall.

(alltså inte med plugget utan med drama)

Känner hur frustrationen bara växer och växer.

Den trycker bort massa annat viktigt när den väller ut och tar plats.

Vissa sekunder vill jag bara försvinna från jordens yta,

för att bara få slippa känna alla känslor.

Vissa andra vill jag kämpa för evigt för att vinna.

Men de flesta känner jag bara att jag lever, för att det gör så ont.

Nej nu ska jag inte vara deppig och glädjedödare,

nu ska jag göra mig i ordning och sjunga lite Daniel för att värma upp.

Snart åker jag in mot stan och träffar min minsta kusin och sen köar vi kort,

och sen är vi inne i ett glädjerus.

Hoppas jag kan bära med mig känslan av glädjen mer än bara ut genom konsertdörren.

Daniel kanske kan reparera mitt hjärta för ett tag iallafall.