Funderar mest på varför jag inte fungerar tillsammans med andra människor.

Har aldrig riktigt gjort det känns de som, allt känns ganska falskt.

Dom jag älskar och tänker på ofta är egentligen inte mina nära vänner,

dom är bara bekanta som egentligen inte finns där för mig.

Sen dom som jag anser som bekanta är dom som faktiskt bryr sig om mig,

dom som älskar och tänker på mig varje dag.

Dom som jag håller på avstånd för dom inte är lika intressanta.

Varför kan jag inte fungera som en normal människa ?

Och uppskatta de vänner som faktiskt finns där istället för att önska mig andra vänner?

Har haft riktiga vänner som skulle göra vad som helst för mig en gång i mitt liv,

eller alltså, under en period i mitt liv.

Det är under högstadietiden då det bara var vi tjejer, vi gjorde allt tillsammans.

Självklart bråkade vi, men vi var alltid bästa vänner.

Släppte er sista tiden då C tog över en del tid,

sen slutade vi skolan och alla splittrades.

Alla ni lyckades hålla ihop ändå, men jag lyckades inte stanna hos er.

Ibland önskar jag att jag aldrig lämnat er,

men oftare önskar jag mig att jag hittar tillbaka till er.

Ska försöka göra det, eftersom jag har så otroligt roligt i ert sällskap.

Kvällen spenderas troligtvis framför en dålig film som varje helgkväll.

Helt ensam i mitt rum, tillsammans med cola och godis.