Hoppas alla som läser här har förstånd nog att förstå att förra inläggets sista del. Det var inte menat som något skryt om någon nu mot förmodan sett det så. Tror inte illa om er mina vänner men vill inte lämna utrymme för missförstånd. Tänker fortsätta skriva om pengar nu. För det kretsar väldigt mycket pengar innanför mitt pannben dessa dagar.

Att ha bra med pengar har alltid varit viktigt för mig. För att kunna göra vad jag vill och köpa vad jag vill. Ville inte ge mig själv möjligheten att känna ångest för att jag inte kan följa med på bio eller ta den där fikan med nya vännen. Så fort jag började få in större summor än barnbidraget blev jag ekonomisk, aldrig slösaktig. Inte i mina ögon i alla fall. Kanske i andras ögon för man behöver inte shoppa tre dagar i veckan men jag mådde bra av det, då är det inte slöseri i min mening. Sålänge man tänker en extra gång och alltid har pengar kvar. Nu senaste två åren när jag tjänat stora pengar, i mina mått, har jag levt ännu mer som jag vill och samtidigt sparat pengar. Pengar som kändes stora för ett halvår sen.

Nu känns pengarna inte alls stora på samma sätt. Har råd att åka på mina volontärresor i vinter/vår som jag haft i baktanken med sparandet efter sommarens inkomst. Men det finns ett problem. Att gå från ett hushåll till två är inte billigt. Speciellt inte om det ena är det stora välbekanta huset. Inte alls att mina föräldrar någonsin kommer be mig om pengar, för det kommer dom inte. Utan att jag känner att jag borde. Köpa allt till nya lägenheten för att mamma inte ska leva sämre när jag inte är där och ser att allt är bra. Utan när jag är i det välbekanta huset hos pappa och det bara är hon ensam där. Det här med att känna ansvar för att ens föräldrar har det bra när det inte alls är ett barns uppgift. Dom är vuxna människor som kan ta hand om sig själv, jag vet det. Men ändå får jag lust att i smyg köpa de tre sängarna vi behöver till lägenheten som går på fjorton tusen kronor. För att mamma ska slippa betala det och kan köpa mat istället. Får se hur jag gör. För i ärlighetens namn tror jag inte att hon kommer bli glad utan snarare ledsen för att jag känner ett så stort ansvar.