Har varit svårt att sitta något alls vid datorn när livet kretsar kring jobbet och att krama underbara människor. Rädslan över att ens närmaste kanske ger sig av någonstans nu till hösten, samtidigt som jag är stolt och lycklig över att dom vågar vara fria. Vet att jag aldrig kommer tappa dessa få människor för det finns inga jag bryr mig så mycket om och som bryr sig tillbaka. Det är inte oron över att förlora dom utan att inte kunna ses varje dag och prata om livet och få varandra att le även när vi har en dålig dag. Men man får anpassa sig eftersom alla behöver gå sin egna väg för att utvecklas till ännu vackrare individer. Har bara hängt och ventilerat med mina fina så mycket jag orkat och hunnit. Har även tagit upp en relation som legat på is ett år och det är en helt fantastisk känsla eftersom jag saknat personen enormt. Har bara setts en gång hittills men alla sms och allt skrivande på andra vägar gör att vi är närmare än vi var innan uppehållet. Tror att det är viktigt att rensa ut men även våga plocka upp gamla vänner om man känner att det är det rätta. Jag kom till den insikten igår och insåg att jag både frivilligt och ofrivilligt tappat bort massa folk längs vägen i min utveckling och mitt mörka år men fan vad jag är glad för det. Dom som finns kvar är ju dom som bryr sig mer om mig än sig själva vilket är vackert. Jag bryr mig även mer om dom än om mig själv nu när jag börjar bli en normal människa igen. Tacksam över att jag omgärdas av dessa individer.