Dagen har varit en kamp mot tårarna mest hela tiden. Är påväg att brista varje sekund känns det som. Allt påminner om sig självt. Finner inte längre tryggheten i det jag fann tidigare. Påminns om att jag snart inte kommer äta frukost i den här soffan precis just här. Kommer inte stå i den här duschen länge till. Kommer inte sova i den här sängen i det här rummet. Mina tavlor kommer inte kunna hänga på dessa väggar. Kommer inte fira min 20årsdag här i det här huset med familjen som jag firade min 19onde. Allt förändras. Man påminns av allt man gör och ser. Allt känns så overkligt och vet inte hur jag ska hantera detta. Får ta en dag i tagen och försöka ha kvar fötterna på jorden.