Nu känns det inte lika okej alls. Har inte gråtit på länge nu, minns inte ens när det var senast. Men när papi frågar hur jag mår och jag svarar helt okej och jag hör hur hans röst spricker när han fortsätter prata gör det så ont. Tårarna bara rinner långsamt ner för mina kinder. Trodde jag tagit in det mesta och var färdiggråten för ett tag. Att höra någon som alltid visar sig stark och bara gråter när någon närstående dör vara nära på att brista skär i hjärtat. Det jobbigaste i den här stunden är att jag inte orkar ta hand om någon annan än mig själv. Känner mig otillräcklig men vet att om jag ger andra mer tid än mig själv kommer jag förlora all livsglädje. Kommer då inte ens bry mig om att min familj faller isär och att mina närmsta mår dåligt. Utan då kommer det handla om att överleva varje timme.