Har inte blivit något plugg alls nästan sen jag skrev sist. Känns både otroligt befriande och samtidigt fruktansvärt jobbigt. Ena tentainlämning blev uppskjuten till nästa onsdag istället för den som kommer nu om några dagar så fick helt plötsligt massor av tid över. Tyckte jag. Fast jag egentligen bara fick den tiden som jag kommer behöva istället för alldeless för kort tid. Så idag ska jag försöka göra upp en plan för hur jag ska lägga upp plugget på båda tentorna så jag lägger ungefär lika mycket tid på båda. Sen ska jag slänga ihop en seminariesammanfattning idag också. Vill göra klart allt annat innan jag tar tag i tentorna. Har varit sjuk så har inte åstakommit så mycket alls även om jag inte pluggat. Målade lite igår igen och lägenheten börjar ta form till bobar.

Har nu fått tillbaka tentan och är så nöjd över mitt fina C, det var jag värd. Sen nu i veckan har jag haft tre fullspäckade dagar med mina sista lektioner och seminarier för denna termin. Nu sitter jag här i soffan på dagen jag skulle jobbat och varit på terapin och känner mig som en zombie. Sjukdomen har brutit ut och kroppen hänger inte riktigt med, känns som feber fast inte varm, konstig känsla. Har alltså ingen anledning att vara tillbaka på universitetet om jag inte bestämmer mig för att plugga där i höst också. Ska dock lämna in två hemtentor de kommande veckorna och vågar nog inte posta in dom så åker nog dit bara därför. Idag blir det dock inte så mycket plugg gjort eftersom hjärnan är okontrollerbar.

Förra helgen mådde jag bra tre dagar i rad och hade den roligaste helgen på jag vet inte hur länge. Var fylld av eufori och kände att jag verkligen vill kunna må så bra resten av mitt liv. I veckan har det varit sämre och katastrof några tillfälllen men jag känner ändå att jag kommer frammåt. Dock har jag inte lyckats gå upp något i vikt alls utan istället tappat nästan ett kilo till sen jag vägde mig sist. Måste alltså ringa till läkaren i veckan och se till att få mina värden kollade och se om jag måste äta något tillskott. Sömnen är dessutom obefintlig. Jag sover minst åtta timmar per natt, oftast mer, men sover aldrig djupt. Måste komma ur den svackan för blir så utsliten utan riktig sömn. Idag har det iallafall varit en bra dag. Har fotograferat för en väns räkning, hängt på stan, pluggat och ätit middag hos mami. Har krävts mycket kraft i att hålla sig helt närvarande i situationen och känna allt jag känt men det har gått. Jobbar vidare med mig själv.

Har mått bra två dagar i rad nu, kanske blir tre om idag fortsätter i samma spår. Inom definitionen bra finns det stort utrymme för smärta och ångest, men det tar inte över. Har alltså kunnat göra allt jag velat göra utan att behöva kämpa för att överleva under tiden. Minns inte när jag senast mådde bra två dagar i rad. Det är nog flera månader sen. Hoppas det är ett tecken på att det börjar gå åt rätt håll nu äntligen. Helgen har hittills bestått av musikal med vinkväll och målardag med mysigt kvällsprat, om allt går vägen ikväll är det skiva med tillhörande förfest med fina människor. Om det går bra så har jag för första gången på länge även varit ute och flängt en hel helg. Mycket saker jag övervinner just nu. Känner mig stärkt från insidan.

Trodde jag skulle vilja skriva av mig mer än vad jag gör. Behovet uppstår bara ibland, annars grottar jag ner mig i stunden och analyserar. Har hänt mycket sen jag dokumenterade mina känslor. Vi har rivit och försökt skrapa bort varje uns av obehag från lägenheten. Den ser nu alltså ännu värre ut eftersom det är en byggplats. Fast troligvis har vi fått golv i halva lägenheten idag och då är det någorlunda fräscht igen. Har valt tapeter, fått flyttstädat, flyttat runt möblerna hundra gånger och stöttat mamma. Det är lägenhetsfronten det. Mycket känslor inblandat där också, men desto mer känslor och ångest pga kroppen.

Min kropp är ett slagfält. Varenda jävla dag är det något fel som ska krigas mot. Som vanligt som ni vet. Känner att terapin hjälper men är fortfarande nere i en mörk grop. Når inte upp till kanten för att häva mig upp än. Igår var en fruktansvärd kväll när jag var helt tom på allt efter att magen fick frispel och jag hade så hög ångest i en timme att jag ville dö. Efter den timmen planade ångesten långsamt ut till ett stadie där jag orkar leva men inte orkar röra mig. Fick i mig vätska och lyckades ta mig till sängen och somnade direkt av utmattning. Noll energi kvar i min lilla kropp. Jag säger lilla, för tyvärr har jag tappat fem kilo på tre månader. Är så arg och ledsen på att min kropp inte tar vara på det jag ger den. Måste bli bättre på att äta, vilket innebär att mina kropp måste låta mig må bra så jag kan äta. Vägrar att gå ner i vikt och bli till ingenting. Tänker kämpa.

Nu känns det inte lika okej alls. Har inte gråtit på länge nu, minns inte ens när det var senast. Men när papi frågar hur jag mår och jag svarar helt okej och jag hör hur hans röst spricker när han fortsätter prata gör det så ont. Tårarna bara rinner långsamt ner för mina kinder. Trodde jag tagit in det mesta och var färdiggråten för ett tag. Att höra någon som alltid visar sig stark och bara gråter när någon närstående dör vara nära på att brista skär i hjärtat. Det jobbigaste i den här stunden är att jag inte orkar ta hand om någon annan än mig själv. Känner mig otillräcklig men vet att om jag ger andra mer tid än mig själv kommer jag förlora all livsglädje. Kommer då inte ens bry mig om att min familj faller isär och att mina närmsta mår dåligt. Utan då kommer det handla om att överleva varje timme.

Gårdagen gick relativit smärtfritt och vi var färdiga redan vid fyra. Ingen idé att packa upp något innan golvet är nylagt. Konstig känsla nu att mamma inte längre bor i huset. Kommer nog glömma bort det och undra när hon kommer hem från jobbet och sen inse att hon inte gör det. Bara att försöka ta dagarna som dom kommer och vänja sig långsamt vid att det är förändrat nu. Kroppen fortsätter att bråka med mig och jag är så trött på den att jag funderar på att byta ut hela insidan. Skulle vara så jäkla skönt att bara byta ut allt och få nya organ så man kan fungera som en normal människa.

Jag överlevde tentan utan överdriven förhöjd ångestnivå vilket var underbart. Kändes bra hela tiden även om jag var osäker vad jag skulle svara. Hur får man in all sin kunskap om ett område på en sida. Jag vet inte om jag lyckades eller inte. Kändes otroligt nog bra på alla frågor utom en som jag ville strunta i totalt, men självklart var den en av de två obligatoriska. Var väldigt nöjd direkt efter tentan, men nu några dagar i efterhand känner jag mig inte alls så jäkla bäst som jag kände när jag klev ut från salen. Skrev i cirkus 2,5 timme och hann då även åka till terapin och vara där i en timme så det var skönt. Den ångestladdade dagen övergick till en mental vinst.

Min kropp har nu varit som ett stort fält där det förs ett krig. Smärtan var outhärdlig. Illamåendet tog över allt. Panikångestattacken slog till med full kraft. Börjar nu känna min lite som en människa igen efter flera timmars kamp med min egna kropp. Vet inte om jag ätit något totalt fel eller om det är stressen och nervositeten över tentan imorn. Känslorna ikväll har gått från irriterad till ledsen, besviken, arg och fullkomligt rasande. Känner mig så liten när jag inte kan styra mitt mående. Om jag mår såhär innan eller under tentan kommer allt kämpande jag gjort senaste dagarna vara helt bortkastat. Kan inte prestera något när kroppen skriker. Vill verkligen klara tentan imorn och slippa få panikångest och tro att jag ska dö. Allt jag kan göra är att tänka positivt och hoppas på det bästa. Jag är värd att få skriva tentan. Om jag misslyckas vill jag att det ska vara för att jag inte kan svaren på frågorna, inte för att min kropp sviker mig.

Har fått en ny lösning på min kvinnoproblem som jag börjar med när jag fått nästa blödning. Ny sorts piller som fungerar mycket bra för de flesta så jag hoppas innerligt att dom gör det för mig med. Skulle bli så glad om det löser sig direkt med det första jag prövar. Fantastiskt. Börjar nu se ett annat ljus också. Snart har jag lyckats plöja igenom alla nästan tusen sidor två gånger innan tentan. Har ca 150 kvar men det läste jag nyligen så ligger nära till hands i hjärnan. Generellt är det totalt kaos i huvudet dock. Har jag lärt mig något märks det imorn när jag sitter där i salen och svarar på frågorna så gott jag kan. Sista kraftansträningen nu för att läsa det sista görs i sällskap av Kents nya. Fredag blir det heldags jobb sen tar jag helg och kollar ikapp allt jag missat nu under veckan tvmässigt. Är fortfarande lika galen i serier och följer fem på tvn och sju på datorn. Helgen blir alltså motsatsen till veckan. Bara lugn och ro och inga måsten.

Om en vecka splittras min familj, rent praktiskt. Då har jag helt plötsligt två riktiga hem att spendera tiden som jag vill i. Vid denna tidpunkt kommer jag troligtvis ha varit på ikea några timmar och tappat stubinen och vill döda alla omkring mig. Dagen fortsätter nog ett tag till genom att lasta av allt köpt och försöka montera och möblera provosoriskt innan jag åker hem till huset igen. Kommer nog inte förstå fören jag verkligen står där i den tomma lägenheten och lastar in nya möbler att jag har två hem nu.

Sitter och drömmer mig bort i tankarna på afrikaresan och indonesienresan. Det kommer bli av, frågan är bara när. Sitter här och ler bara jag tänker på hur fantastiskt det skulle vara att klara av att åka på dessa resor. Förstår att jag aldrig kommer våga om jag inte får mer kontroll över min kropp och mitt psyke. Men jag ska få det, jag måste få det, för jag måste få leva. Kan försvinna in i tankarnas värld i flera timmar och bara se mig själv vara i den otroliga naturen. Bara vara ett med allt. Ta hand om djuren jag redan nu känner ett starkt band till. Jag längtar tills jag är så pass friskt att jag kan följa mina drömmar.

Bild tagen en av de sista dagarna vi var tillsammans nästan hela årskursen.

När man tittar på bilder från den sista tiden påminns jag om hur roligt vi hade.

Något att bära med sig hela livet.

Ändrat ljus och lagt på sepiafilter som enda redigering.

Är fortfarande begravd i tentaplugg. Har väll betat av 250 sidor nu så har bara 745 kvar. Kom på att man måste anmäla sig till tentan också. Tur att jag kom på det igår och inte försent, då hade jag gråtit, skrikit och slagit ihjäl någon. Svårt att ta in all information och sortera den i hjärnan. Känns som ett krig där inne just nu, totalt kaos. Hoppas allt når in och hittar sin plats till på torsdag. Nej nu måste jag ta promenad för att låta allt lugna ner sig lite så det får plats mer sen.

Skönt med en helg utan några måsten. Spenderades med mina föräldrar. Tv och film fredag/lördag och musikal söndag. Tar vara på den lilla tiden vi har kvar tillsammans innan flytten sker. Sen har jag grävt ner mig i tentaplugg. Dagarna framöver är också fyllda av tentaplugg, hinner med två timmars terapi och dejt med mina bros dock. Kanske skapa lite, låta kreativa tankar flöda och ge ett avtryck i världen.

Idag orkade jag inte kriga. Vände halvvägs till universitetet och åkte hem och bäddade ner mig igen. Gör mig redo för ett försök att åka in till jobbet om någon timme. Ger denna dag ett nytt försök. Ibland fungerar det inte att kämpa, för mycket press orkar jag inte hantera. Måste komma in i en bra cirkel nu i matväg, inte slarva alls. Ge mig själv de bästa förutsättningarna för att slippa kämpa så jävla ofta. Nu kommer två lugna veckor i avseende på föreläsningar. Blir massa plugg inför tentan men det mesta hemma utan samma krav. Ska bli väldigt skönt.

Kämpar mig igenom dagar som kroppen motarbetar mig. Klarar av att göra saker men krigar 90% av tiden med fysiken och psyket. Studiebesök och grupparbete har varit fokus denna vecka och fortsätter vara det tills imorn. Sen tar jag total helg. Första gången sen det började påriktigt som jag inte tänker läsa eller tänka något som har med studierna att göra. Eller, jag måste ju bestämma mig om jag vill plugga även i höst och isåfall vad av alla 39820487178 kurser som finns att välja bland under helgen. Men det räknas inte in.

Hoppas alla som läser här har förstånd nog att förstå att förra inläggets sista del. Det var inte menat som något skryt om någon nu mot förmodan sett det så. Tror inte illa om er mina vänner men vill inte lämna utrymme för missförstånd. Tänker fortsätta skriva om pengar nu. För det kretsar väldigt mycket pengar innanför mitt pannben dessa dagar.

Att ha bra med pengar har alltid varit viktigt för mig. För att kunna göra vad jag vill och köpa vad jag vill. Ville inte ge mig själv möjligheten att känna ångest för att jag inte kan följa med på bio eller ta den där fikan med nya vännen. Så fort jag började få in större summor än barnbidraget blev jag ekonomisk, aldrig slösaktig. Inte i mina ögon i alla fall. Kanske i andras ögon för man behöver inte shoppa tre dagar i veckan men jag mådde bra av det, då är det inte slöseri i min mening. Sålänge man tänker en extra gång och alltid har pengar kvar. Nu senaste två åren när jag tjänat stora pengar, i mina mått, har jag levt ännu mer som jag vill och samtidigt sparat pengar. Pengar som kändes stora för ett halvår sen.

Nu känns pengarna inte alls stora på samma sätt. Har råd att åka på mina volontärresor i vinter/vår som jag haft i baktanken med sparandet efter sommarens inkomst. Men det finns ett problem. Att gå från ett hushåll till två är inte billigt. Speciellt inte om det ena är det stora välbekanta huset. Inte alls att mina föräldrar någonsin kommer be mig om pengar, för det kommer dom inte. Utan att jag känner att jag borde. Köpa allt till nya lägenheten för att mamma inte ska leva sämre när jag inte är där och ser att allt är bra. Utan när jag är i det välbekanta huset hos pappa och det bara är hon ensam där. Det här med att känna ansvar för att ens föräldrar har det bra när det inte alls är ett barns uppgift. Dom är vuxna människor som kan ta hand om sig själv, jag vet det. Men ändå får jag lust att i smyg köpa de tre sängarna vi behöver till lägenheten som går på fjorton tusen kronor. För att mamma ska slippa betala det och kan köpa mat istället. Får se hur jag gör. För i ärlighetens namn tror jag inte att hon kommer bli glad utan snarare ledsen för att jag känner ett så stort ansvar.

Lever fortfarande på 999. Hittar energi genom den. Nu har den fått sällskap av Krunegårds nya platta. Mänsklig värme. Känns precis så. Askan är den bästa jorden spelas mest för finner tryggheten i att känna igen mig. I livet händer det mest ingenting nytt för tillfället. Jobbar någon dag i veckan, läser ihjäl mig på kurslitteratur, har seminarier och studiebesök. Att jag jobbar lite gör att klumpen till hjärta inte krampar lika mycket. Kommer ha fått in över trettiotusen innan sommarn och då har jag varit helt ledig 8 veckor och pluggat 12 veckor. Dvs knappt märker jag att jag jobbat. Allt som mildrar ångesten är bra. Pengar är bra. Jag kommer överleva och bli rik. Kan skapa mig ett nytt liv i den andra bostaden.

Tror jag hittat ett nytt offer till min vårförälskelse. Har haft en i somras och en över hösten och vintern. Det är inte vilken sorts förälskelse som helst. Utan min helt egna sort. Det är aldrig påriktigt. Det är aldrig kärlek. Det är bara en föreställning om vilken kärlek vi skulle kunna ha. Jag behöver inte ens antyda att jag gillar personen. Det har ingen betydelse. Eftersom jag inte är redo att ge mig ut där än som jag kanske trodde. Mår bra i den här typen av förälskelse. Låter som att jag är sjuk när jag formulerar det med ord. Men för mig är det helt naturligt. Längtar något enormt efter att få träffa människan som är mitt nya offer. Om man ens kan kalla det offer. För vem skulle inte vilja vara den jag är låtsaskär i. Den uppmärksamme märkte att jag alltså inte träffat denna människa än. Jag kanske aldrig gör det. Men det är okej för det är bara en fantasi.