Nu har papi skrivit på allt för en egen fyra så nu har vi det fixat. Jäkla skönt att ha de mesta under kontroll. Nu är det bara att hoppas på en full visning med massa som skriker efter att få bo i vårt hus. Gärna budgivning och gärna långt över accepterat pris tack. Snart kommer allt vara som vanligt fast annorlunda. Rutinerna kommer falla på plats och livet rulla på i samma takt. Första lektionen är på måndag så ska börja läsa kapitlen strax. Hoppas också för min egen hälsas skull att böckerna jag beställt kommer innan fredag annars kommer jag börja stressa. Jobbar i helgen men ska väll hinna läsa lite kurslitteratur då också. Vi får helt enkelt se, snart faller det på plats.

Har kanske jobbat klart för den här gången nu, känns väldigt konstigt att inte behöva gå upp klockan sex imorn. Jobbar nästa helg men ska vara ledig i veckan. Får se om jag blir helt ledig eller om min chef ringer och ber mig komma in ändå. Tror det, och hoppas nog faktiskt nästan det, några timmars lön till skadar inte. Sen börjar skolan nästa måndag. Gräver just nu runt i kurslitteratur och beställer hem det som måste köpas och virrar runt på alla biblioteks hemsidor. Börjar känna att jag har koll och har en någorlunda klar höst framför mig.

Är så mycket negativa tankar som hamnar här och även när det kommer positiva hamnar dom oftast i skymundan för det mörka och tragiska. Har därför tänkt skriva hur bra jag mådde under torsdagen och fredagen förra veckan för att alltid kunna titta tillbaka och minnas hur livet faktiskt kan se ut även när jag har en förjävlig dag med kroppen.

Mådde inte alls bra under torsdagen och det blev fullt av folk i lägenheten så jag stängde in mig på mitt rum och kände en ångest över att inte kunna slappna av så jag kunde lugna ner mig och bli bättre. Fick äntligen i mig lite middag och en vän kom och hämtade mig i pappas bil för hon just tagit sitt körkort. Vi åkte vidare och plockade upp andra underbara och vi satte oss på en äng. Dricka B's egna vin och fira att hen fyllde år. Hur lycklig jag var att bara sitta på gräset, dricka citronvin och prata om ingenting med dom jag gillar mest i hela världen. Hur allt illamående och ångest var som bortblåst efter en halvtimme med dom. Att åka i bilen och svänga in i donkens drive och beställa hamburgare och skriksjunga till dåliga poplåtar på radion. En dålig dag som mynnade ut i en sjukt härlig kväll.

Sedan var det logiskt nog för lite sömn till fredagen och alltmänt grinig på livet. Slutade redan vid tolv så gick för att träffa hen som jag tagit upp kontakten med och satt med när hen åt lunch i kungsan i solen. Mycket oro under denna timme men ändå avslappnat. Hen fortsatte jobba och jag åkte hem och sov några timmar. Lagade middag med min bror och designade och börja sy kjol. Får sms om förfrågan att ses i stan av samma person igen och åker in fast jag börjar känna mig lite illamående. Kommer in till stan och kramar om hen för tredje gången idag och allt känns bra direkt. Tar en promenad runt söder, dricker vin och pratar om livet och tittar på vår favoritserie. Allt känns precis som för ett år sen, bara att nu känns det helt plötsligt värt det. Det känns viktigt att satsa och säga till sig själv att jag är värd att ha såhär trevligt oftare. För det är vi alla. Även om det känns fel, obehagligt eller läskigt ska man våga ta chansen.

Har varit svårt att sitta något alls vid datorn när livet kretsar kring jobbet och att krama underbara människor. Rädslan över att ens närmaste kanske ger sig av någonstans nu till hösten, samtidigt som jag är stolt och lycklig över att dom vågar vara fria. Vet att jag aldrig kommer tappa dessa få människor för det finns inga jag bryr mig så mycket om och som bryr sig tillbaka. Det är inte oron över att förlora dom utan att inte kunna ses varje dag och prata om livet och få varandra att le även när vi har en dålig dag. Men man får anpassa sig eftersom alla behöver gå sin egna väg för att utvecklas till ännu vackrare individer. Har bara hängt och ventilerat med mina fina så mycket jag orkat och hunnit. Har även tagit upp en relation som legat på is ett år och det är en helt fantastisk känsla eftersom jag saknat personen enormt. Har bara setts en gång hittills men alla sms och allt skrivande på andra vägar gör att vi är närmare än vi var innan uppehållet. Tror att det är viktigt att rensa ut men även våga plocka upp gamla vänner om man känner att det är det rätta. Jag kom till den insikten igår och insåg att jag både frivilligt och ofrivilligt tappat bort massa folk längs vägen i min utveckling och mitt mörka år men fan vad jag är glad för det. Dom som finns kvar är ju dom som bryr sig mer om mig än sig själva vilket är vackert. Jag bryr mig även mer om dom än om mig själv nu när jag börjar bli en normal människa igen. Tacksam över att jag omgärdas av dessa individer.

Min saknad handlar om så många lager av olika typer av saknad. Hur livet aldrig kommer bli desamma efter att mina föräldrar snart skiljer sig. Hur ont det kommer att göra i hela kroppen att sälja huset. Hur jag önskar jag hade någon att somna bredvid ibland. Hur mysigt det skulle vara att få gå och hålla hand med någon jag tycker om. Hur mycket jag skulle vilja gosa med min katt varje dag. Hur jag vill vara närvarande i livet till hundra procent istället för att ligga på stadiga sjuttiofem procent. Hur jag vill vara tillbaka i stunder jag först minns med glädje som sen går över till tårar när jag inser att jag aldrig kommer vara där igen.

Har varit mycket känslor de senaste dagarna, upp och ner i växlande tempo. Inget speciellt har hänt utan det är bara helt vanliga känslostormar i mitt inre. Härjar runt fritt i min kropp och skapar en dramatik som inte funnits tidigare dagar. Framförallt glädje, ilska och saknad har tagit överhand. Både stora och små saker som får mig att komma ur balans. Men jag tror det är bra att ibland vara mitt inne i känslostormen och bara följa dit den tar mig även om det kan vara ganska påfrestande att känna efter hela tiden.