Planeringen av resan går bra och nu börjar jag känna att det faktiskt kommer att ske hur mycket ångest och rädslor jag än har inför att vara ensam i främmande länder i tre veckor. Utmaningen känns viktig. Jag skulle inte åka iväg helt ensam om jag inte ville det. Har ju inte ens frågat om någon vill följa med för jag behöver göra det här själv. Vissa stunder känner jag mig mycket äldre än de tjugo jag snart fyller men lika ofta känner jag mig som ett litet barn. Förhoppningsvis växer jag så pass mycket under resans gång att jag hittar ett syfte och mening med närmsta tiden framöver. Eller så fortsätter jag att plugga randomkurser och stå lite still i livet. Det visar sig om typ tre månader.

Börjar skapa mig en plan för min egen resa och inser hur den bara stiger i prisklass men så får det bli. Hellre bo ensam i ett eget rum än att dela med nio andra främmande. Skulle ju kunna bli fantastiskt och underbart men skulle också kunna förstöra hela resan vilket jag inte tänker chansa på. Blir nog bara en säng i stort rum i två länder men det är bara för att jag vägrar betala åttadubbelt för att få eget rum. Nu ska jag krypa ner i sängen för imorgon ska jag jobba tråkigt nog men sen efter det ska jag och mami gå på teater så dagen blir nog ganska bra ändå. Får försöka se det positiva i livet.

Har varit tomt här på ett tag. Mycket som händer och har hänt. Flytten gick bra men pajade ryggen lite till, unnade den en massage men är fortfarande inte uppmjukad ordentligt så ska ge den en omgång till. Min kropp är jäkla dyr i drift. Behöver massa annat förutom mat vilket är frustrerande. Har annars skrivit en till tenta, varit på underbar konsert och umgåts intensivt med mina älskade. Problemet är bara att de två som betyder mest har lämnat landet för värme och äventyr på obestämd framtid tidigt imorse. Har inte förstått det än, har inte fällt en ända tår. Ni som känner mig vet att jag gråter till allt och hela tiden men nu kommer inget. Tror att jag kan ringa om några minuter och säga att jag kommer över om en halvtimme. Det går tyvärr inte längre eftersom dom är minst 12 timmars flyg bort. Undrar när jag kommer inse att dom inte kommer hem om en vecka och om jag isåfall kommer krascha lite då. Ska försöka se det som en möjlighet till att umgås mer med dom jag träffar sällan och fördjupa dessa vänskaper men ser risken att jag stänger in mig. Har i alla fall redan bokat in biodejt med härlig vän till veckan så har startat bra ändå.

Ätit sista middagen i huset. Imorn går sista lasten med alla möbler. Nu är det nästan tomt och bara några lådor kvar. Känns dock inte längre som hemma. Medan vi har packat ner allt i kartonger och rensat ur har huset tappat allt som var hemma. Det kan lika gärna bo vem som helst där, finns inget personligt kvar. Tror det har gjort det lättare att släppa taget när allt gått långsamt och under en lång period. Känner mig dock inte riktigt som hemma än hos mami. Det har inte gått så lång tid men ändå några månader. Vart har jag då hemma ? Hur gör man när inget känns som det. Vet inte. Hoppas bara att något börjar kännas som hemma igen så jag har en trygg mittpunkt som håller mig kvar och inte låter mig sväva iväg för mycket.