Planeringen av resan går bra och nu börjar jag känna att det faktiskt kommer att ske hur mycket ångest och rädslor jag än har inför att vara ensam i främmande länder i tre veckor. Utmaningen känns viktig. Jag skulle inte åka iväg helt ensam om jag inte ville det. Har ju inte ens frågat om någon vill följa med för jag behöver göra det här själv. Vissa stunder känner jag mig mycket äldre än de tjugo jag snart fyller men lika ofta känner jag mig som ett litet barn. Förhoppningsvis växer jag så pass mycket under resans gång att jag hittar ett syfte och mening med närmsta tiden framöver. Eller så fortsätter jag att plugga randomkurser och stå lite still i livet. Det visar sig om typ tre månader.