Låter svenska röster tonsätta mitt fokuserade läsande. Snart slänger jag mig rakt ut i den första riktiga uppgiften jag ska göra. PM till seminariet på tisdag. Just nu är det kent som jag tillbringar lördags eftermiddagen med. Tror nya skivan kan bli fantastisk, hoppas det så jag får mer sällskap sen. Mycket mer att läsa kvar efter uppgiften är färdig. Kontrollbehovet växer och jag vill hinna läsa allt minst två gånger till tentan. Det är 995 sidor. Gånger minst två. Vilket blir minst 1990. Kommer ha tappat mitt intresse för att läsa helt när jag läst allt detta.

Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

Inte min älskade. Men hon var för en morgon.

Satt där utanför dörren och skrek hela morgonen. Gav mat. Gosade.

Så liten, kall och hjälplös.

När jag inte kunde stanna hemma längre försvann du.

Hoppas att du hittade hem och inte gick ett hemsk öde till mötes.

Man kan inte rädda alla här i livet.

Helt oredigerad.

Idag startade allt ännu en gång. Detta steget man tar för att få må bra som många andra. Första mötet med gruppen. Första gången i riktig terapisession. Paniken jag hade hela tiden och krampen i tarmen. Men ändå tryggt. Även fast jag helst ville försvinna från jorden yta för en stund så kände jag mig trygg. En trygghetszon att få komma till varje vecka i två timmar. Hoppas det här kommer bli lika bra som det känns just nu.

Efter hormonpsykbrytet igår har jag repat mig. Behöver kanske skrivskrika av mig mer. Har knappt haft ont idag och har gjort sjukt mycket och inte legat fastbunden i soffan. Det blir bättre. Imorn är även det en ledig dag. Fast något stort är inplanerat. Det ska läskigt och spännande även denna gång. Hoppas bara det känns lika bra och tryggt som förra gången.

Är inne i hormonsvall igen. Kommer för ofta nu. Går inte längre att skjuta på den i två eller tre månader som det gick tidigare. Känns som att det bara var en månad sen jag mådde såhär sist. Måste helt enkelt göra något åt detta eftersom jag inte klarar av att ha mens varje månad. Och sen när kom detta fruktansvärda illamående. Har alltid haft svinont, krystat, gråtit, frossat och ätit receptbelagt. Har aldrig varit konstant illamående och trott att jag ska spy och faktiskt spytt vid flertal tillfällen tidigare. Hänt enstaka gånger när jag inte hunnit i min medicin i tid men det är flera år sen. Måste alltså hitta en ny lösning. Vilket kan betyda månader av blödningar varje dag. Ser inte fram emot detta. Har mest lust att bara ta bort allt där nere. Så behöver jag aldrig dras med den här skiten igen. Vill ändå inte ha biologiska barn. Men risken finns ju att jag ändrar mig. Nej nu måste jag sluta famla runt i detta mörker. Måste hitta en vettig lösning. Att riva loss organ är inte det.

Det här med att skriva varje dag för att ventilera har inte direkt fungerat. Släpper ut mitt inre när jag inte gör något. När jag bara ligger hemma på soffan och tar dagen som den kommer. Nu när det plötsligt står saker på attgöralistan varje dag kväver jag mig själv. Kämpar emot och tar hand om känslorna sen i efterhand. Fungerar inte alls. Behöver ventilera oftare. Stanna till och känna efter. Lätt att glömma att göra det tyvärr. Måste tränas in så det går på autopilot sen.

Idag har varit en ledig dag. Solen har gjort den väldigt härlig. Växlat fokus mellan läsande med serier och promenader. Lättare att njuta av att man är ledig om man är produktiv och inte bara slapp. Balansen är det viktiga. Imorgon har jag en föreläsning sen är denna vecka färdig. Min första vecka på universitet. Känner mig stark i mig själv och växer i takt med lärandet.

Spenderar dagarna med att förbereda mig inför den riktiga starten i mina kurser. Lägga pengar på böcker, panikspringa runt på biblioteket, skriva ut hundratals med papper och uppenbarligen läsa böckerna, sånt innebär det. Trivs ganska bra i det. Känner att lusten att lära mig inom specifikt område istället för om livet har kommit tillbaka. Under hösten och vintern var fokus på att lära mig om mig själv, livet och kreativitet. Nu är jag redo att bli begåvad inom sexualitetens kulturhistoria och inom män och maskuliniteter. Igår bröt jag av studiemodet med biljard, vänner och en cider på söder. Det blir bara bättre.

Helt nerölad, blodig och mysig efter flaket. Geniunt lyckligast i världen.

Beskärd och mättat ner färgerna och slängt på gula toner.

Känner att jag har hittat balansen igen. Men det är kanske för att det inte händer något just nu. Inte på det planet, men på massa andra plan. Marathonläser böcker med ett språk jag inte förstår. Försöker förstå och hinna läsa så mycket som möjligt innan allt startar på riktigt. Ska snart ta med mig Horan i bondesamhället ut på promenad. Ta med kaffe och något att äta och gå ner till vattnet och sitta i solen och plöja sida efter sida. Njuta av det som positivt med denna dag.

Kärleksmötet. Redigerat bort den hemska ursprungsfärgen.

Mitt leende lyser upp av glädje så bilden behövde mättnad.

Har levt livet så normalt som det går den här veckan. Tagit mig friheten till mer ensamtid. Men samtidigt varit i mer givande sociala sammanhang. Balansen är det viktigaste för att jag ska orka nu. Jag och min mami hade helkväll i fredags vilket var en befrielse. Smärtan i att prata om det med människor det berör. Men kändes bättre efteråt och vi avslutade kvällen med att fascineras av dansarna i musikalvärlden. Vet att jag aldrig kommer bli så bra men det räcker för mig att jag älskar det.

Är sjukt tacksam över att jag har världens mest energigivande närmaste vänner. Finns inga krav på att få veta eller förstå utan jag bara får massa kärlek som omsluter mig. Även alla andra som jag inte räknar till mina närmsta som hör av sig och bara ger kärlek och vackra ord utan krav tillbaka ger mig energi. Även om jag inte klarar av att prata så mycket än vet jag att det finns flera som ställer upp och lyssnar utan att få något tillbaka. Det är en skön känsla att inte vara helt ensam i sin sorg.

Dagen har varit en kamp mot tårarna mest hela tiden. Är påväg att brista varje sekund känns det som. Allt påminner om sig självt. Finner inte längre tryggheten i det jag fann tidigare. Påminns om att jag snart inte kommer äta frukost i den här soffan precis just här. Kommer inte stå i den här duschen länge till. Kommer inte sova i den här sängen i det här rummet. Mina tavlor kommer inte kunna hänga på dessa väggar. Kommer inte fira min 20årsdag här i det här huset med familjen som jag firade min 19onde. Allt förändras. Man påminns av allt man gör och ser. Allt känns så overkligt och vet inte hur jag ska hantera detta. Får ta en dag i tagen och försöka ha kvar fötterna på jorden.

Att idag skulle vara en bra dag gick inte som jag hade tänkt mig. Man kan inte påverka allt här i livet och andras beslut påverkar en lika mycket som sina egna. Ikväll har jag tömts på allt jag har. Tårar, känslor och ord. Förstår att allt är för det bättre men en stor sorg sprider sig i min själ. Vill inte byta liv. Vill vara kvar i den trygga zonen jag har i hemmet. Nu finns den inte kvar. Allt har raserat och kommer sakta men säkert skapa en ny plattform. Kommer få jobba med detta under en lång tid för att kunna ta in och acceptera att jag inte längre har ett hem utan flera.

En stund av svaghet kom över mig inatt. Bevisligen dokumenterat här där mitt ord flödar fritt utan censur. Stunden har nu avvikt och jag känner mig starkare än innan. Gör bara sånt som jag mår bra av idag.

Njuter av att solen skiner och att min fysiska kropp mår bättre. Den själsliga är fortfarande under besiktning. Tar längre tid att läka själsliga sår än fysiska. Njuter av att skala av mig alla överflödiga plagg och släppa ut karaktären. Har ikväll insett att jag är redo att ge mig ut i snåret av kärlek igen. Kroppen ger klartecken att den klarar av allt och att jag borde våga. Har nu avstått så pass länge att jag vet hur äkta känslor känns. Har varit utanför denna värld så länge nu att jag börjar längta in. Längtan är en fantastisk känsla eftersom vad man än längtar efter är bättre efter en period av längtan än om man hade skippat den. Lyssnar nu på sorgliga kärlekslåtar, dricker upp sista vinet ur flaskan och tar mig en ciggarett i tårar på trappavsatsen.

Har nu iklätt mig en ny skepnad. Kände att det var dags att göra en drastisk förändring igen för att skapa tillfredställelse i min själ. Kan tyckas att jag är osäker på mig själv för att jag ofta gör mig sedd. Sanningen är det motsatta. Jag är så säker på mig själv att jag kan färga mitt hår rosa för kommer aldrig ta åt mig om någon ogillar det.

Oredigerat som vanligt. Charmen i det.

Hållit mina solglasögon mellan lins och motiv när jag fotograferat för att få effekt.

Känslan av att våga. Känslan av att bli tagen på allvar. Känslan av att bli förstådd. Känslan av att vara helt utlämnande men ändå trygg. Känslan av att erkänna för sig själv hur mycket ångesten tar över livet. Känslan av att vara så motiverad att slippa bära på den ryggsäcken. Känslan av att jag nu är påväg mot det livet jag vill ge mig själv.

Allt detta är känslor jag haft i kropp och huvud idag innan, under och efter mitt första möte med terapeuten. Alla känslor är positiva även fast det är jobbigt att erkänna saker för sig själv. Man pressar undan tankar för att man inte orkar hantera dem, men ibland måste man rensa ur.